torsdag 25 oktober 2012

Livskris.
Var det här allt började? 
Eller var jag förlorad före. 
Eller har jag bara tappat bort mig själv på den långa vägen i vår snåriga vardag?



"3 dagar och 2 nätter ifrån min Alfred sliter mitt hjärta itu. Än vet vi ju faktiskt inte ens om smulan i magen kommer klara sig, och de närmaste dagarna kanske är all tid jag får med henne/honom ifall ödet vill att vi ska få en änglabäbis, även om kärleken alltid kommer att finnas och smulan kommer vara en del av vår familj oavsett utgång. Vägen framför oss är tung, oviss, lång och full av rädsla, men det är värt alla tårar, alla timmar isär, all oro om vi i slutet får komma hem med ett litet knyte och vår trio blir fyra. Det är vårt mål, och jag försöker se detta framför mig för att inte ge upp.
Armvecken är svullna, blå och sönderstuckna och nålarna i händerna får hela armen att domna. Blodtrycket är inte under kontroll och i nuläget vet ingen om jag och smulan överlever 4 dagar till, eller 4 veckor, men jag ska kämpa tills sista sekund för att öka oddsen för vår familj.

Jag har fått träffa en aurora-barnmorska för att minska risken för krampanfall och svimning vid alla sprutor eftersom jag är så rädd för nålar, detta är det enda som känns som personalen gör rätt.
Läkarna förbereder oss på att förlora vår skatt, att de måste se till att rädda mitt liv först, att jag ska se knytet som ett foster och inte som vårt barn innan detta är över. Jag lyssnar inte på dem, stirrar upp i taket och tänker att jag är inte så stark att jag klarar att förlora vårt barn, det skulle bli min undergång, Henriks undergång, skulle vår kärlek klara den belastningen? 

Jag tänker hålla mig fast vid bilden av henne/honom i min famn och inte ge upp. Från första vetskapen om smulan i magen har jag älskat enormt och jag tänker inte sluta nu för att vetenskapen står och flämtar mig i nacken. För att läkarna stirrar sig blinda på provresultat, vet de inte hur mycket kärlek kan hela och läka?

Jag ser knappt vad jag skriver det flimrar och jag har svårt att fästa blicken, men jag måste få ur mig orden innan de kväver mig, måste hålla mig vaken. Kan knappt öppna vänsteröga pga svullnaden, och sköterskan erbjöd sig att hämta frukosten åt mig så jag slapp gå utanför rummet så här, trots att det är första dagen jag skulle få kliva upp ur sängen. Permission från sängarrest vid frukost, det borde väl vara ett gott tecken?

Trots alla tunga tankar, gigantiska rädsla och all vetskap om vad som kan gå fel känner jag mig lyckligt lottad. Av kärlek är jag rikast i världen, känns det som... Och för det vill jag tacka min familj som alltid finns vid min sida".

Dagsboksanteckning januari 2007, Östra sjukhuset Göteborg 



Med kärlek från en vilsen själ
Helen

6 kommentarer:

Fina Fröken Söt sa...

<3

Anonym sa...

Blev alldeles tårögd av att läsa dina ord, förstår att ni har en liten ängel i familjen.
Livet är hårt och tufft ibland och att föda barn till världen gör att man får ett enormt stort ansvar för man vill juh alltid skydda de mot allt ont i hela världen.
Tyvärr kan vi föräldrar inte övervinna allt och det gör så himla ont när man inser detta. :/

Ville bara skicka över en tanke till dig och hoppas på att du ser det positiva hos dig och din familj som finns kvar, det är tufft att leva tillsammans men jag tror att det kan bli mycket värre den dagen man ger upp allt, då står man helt plötsligt själv mot världen.

Har följt din blogg ett kort tag men förstått att du kämpar igenom din smärta och jag kan inte annat än att bli inspirerad av din styrka!
Att du sen har en otroligt fin gåva att kunna skapa så fina ting gör att man bli avundsjuk till tusen! Men på ett bra sätt! :)

Hoppas att du fortsätter att pyssla i den mån du orkar för jag tror inte jag är den enda som är här inne och hämtar insperation, är nog bara så att jag är en av få som vågar skriva när man inte vet vad man ska skriva när man mist ett barn.....

Styrkekram till dig!
Bea

Victoria sa...

Varför måste kriser finnas? Varför får en del mer än sin beskärda del av kriser, motgångar och sorg? Det är svåra frågor som inte går att svara på men eftersom kriser och svårigheter finns och alltid har funnits så måste det väl betyda att man skall kämpa igenom dem? Jag tror det.
I min önskan skänker jag dej styrka och tålamod att rida ut din storm och segla på de hav som är både djupa och kanske känns för svåra. Men segla på. Kämpa. I slutändan kommer du till lugnare vatten; på ett eller annat sätt. Be om hjälp om du behöver det. Be dej själv om lov att vara snäll mot dej själv medan du styr din båt. Ta de små fina stunderna av kärlek och styrka och samla på dem i ditt hjärta.
Allt det bästa önskar jag dej.

/ Victoria

Anonym sa...

Jag gillar värdefull information du ger i dina artiklar. Jag kommer bokmärke din blogg och kolla igen här regelbundet. Jag är ganska säker på att jag kommer att lära sig massor av nya saker här! Lycka till nästa!

Lisa sa...

Hur har Du det nu, Helen? Hur mår Du?
Har hittat Din blogg och njuter av allt vackert här!
Hoppas att Du mår bättre och bättre?

Kramar Lisa

Lisa sa...

Hur har Du det nu, Helen?
Hur mår Du?
Njuter av allt vackert i Din blogg och hoppas att Du mår bättre?

Stärkande Kramar Lisa